Nyligen opererades en anhörig på en privat ortopedisk klinik, efter att ha remitterats dit efter att ha väntat mer än 90 dagar (vårdgarantin). När hen var på mottagningsbesök och senare var inneliggande i samband med operationen fick jag återkommande rapporter om hur bra vården fungerade på kliniken. Det fick mig att reflektera kring de berättelser man ibland hör om privat vård.
Det finns något lockande i berättelsen om den privata vården. Den beskrivs ofta som effektiv, välorganiserad och till synes fri från det kaos som ofta skildras prägla den offentliga vården. Privat vård sägs ha korta väntetider, nöjda patienter och nöjd personal. Fräscha lokaler. Det är lätt att förstå varför den används som jämförelse, och ibland som förebild.
Men jämförelser kräver att man jämför liknande saker.
Det kan finnas arbetssätt inom den privata vården som den offentliga vården kan lära av. Medarbetarinflytande, logistik och mindre administration möjligen. Problemet uppstår när upplevelser av privat vård används för att dra långtgående slutsatser om effektivitet och kvalitet, utan att uppdraget som ligger bakom verksamheten tas med i beräkningen.
För privat vård väljer inte bara hur deras vård ska organiseras. Den får också en selekterad skara av patienter och har ofta ett begränsat uppdrag.
Den privata ortopedkliniken behöver inte ta emot Astrid, 85 år, som kommer in mitt i natten med en höftfraktur. Hon är förvirrad, har flera kroniska sjukdomar och blir ännu mer desorienterad av den nya miljön. Hon behöver inte bara en operation, utan kontinuerlig övervakning och tillgång till geriatrisk kompetens. Hon passar dåligt in i ett schema byggt för planerad, standardiserad vård.
De allra sjukaste patienterna opereras sällan av privata aktörer. Inte för att det saknas skicklighet, utan för att uppdraget inte omfattar den typen av risk. Komplex samsjuklighet, oväntade komplikationer, behov av IVA-beredskap, allt detta kräver resurser som inte är lönsamma att hålla i beredskap för en selekterad patientgrupp.
Att enbart arbeta med planerad vård och relativt friska patienter ger enorma strukturella fördelar. Förutsägbarhet. Lägre komplikationsrisk. Snabbare flöden. Det är som att jämföra ett lopp på bana i medvind med ett hinderlopp i snöstorm, och sedan dra slutsatsen att den ena löparen är bättre tränad.
Den offentliga vården har ett annat uppdrag. Den kan inte säga nej när det är obekvämt. Den måste finnas där dygnet runt, för alla, oavsett ålder, bakgrund eller komplexitet. Den måste hantera det oväntade, det svåra och det olönsamma, samtidigt som den ofta förväntas leverera samma effektivitet som verksamheter som slipper just dessa delar.
Det betyder inte att offentlig vård är bortom kritik. Tvärtom. Men kritiken måste vara intellektuellt hederlig och jämförelserna rättvisa.
När privata vårdgivare lyfts fram som facit för hur vården borde fungera, utan att deras begränsade uppdrag och patientselektion nämns, skapas en falsk bild. En bild som riskerar att underminera förtroendet för den vård som faktiskt bär det tyngsta ansvaret.
Kanske borde vi, på lite större avstånd, ställa en annan fråga: inte vilken vård som upplevs bäst av relativt friska patienter eller som ibland ser mer effektiv ut i statistiken, utan vilken vård som finns tillgänglig när Astrid faller klockan tre på natten.