Åk till akuten är en lättillgänglig och väl underbyggd introduktion till att förstå den svenska vårdkrisen, effekten av privatiseringar och privatfinansierad sjukvård och ett stridsrop för att stärka primärvården. Läkaren Fanny Nilsson tar oss med på en resa genom Europa; Spanien som har den högsta genomsnittliga livslängden trots en ganska billig vårdsektor – och tillgängliga men underbetalda allmänläkare. Storbritannien där det omhuldade NHS nu faller samman – delvis på grund av uppkomsten av en parallell vårdstruktur som är privatfinansierad. Nilsson besöker Tyskland vars vård finansieras via försäkringar som omfattar hela befolkningen. Nederländerna med en hårt reglerad marknad där stor del av vården finansieras genom försäkringar, men där en intervjuad njurläkare utbrister att hon hatar försäkringsbolagen, att idén om att främja kvalitet genom konkurrens faller när det råder brist på vårdpersonal. Mest intressant blir boken när Nilsson lämnar oss med kontrasternas öppna frågor. I Spanien är det enkelt att få tag på en allmänläkare, men läkarbesöken är ofta mycket korta och man kan bara dryfta ett problem åt gången. I Sverige är allmänläkare förhållandevis otillgängliga, men i gengäld tar varje patientmöte längre tid. Vad är viktigast – kvalitativa patientmöten eller känslan av att alltid kunna nå sin allmänläkare?
Denna sjukvårdsodyssé är bokens stora behållning. Med effektivt språk och författarens förankring i egna upplevelser av vårdkrisen är boken allmänbildande. Nilsson intervjuar eller presenterar många giganter inom sjukvårdsforskning. Det är en intressant analys att läkarnas egen försiktighet driver på efterfrågan på sjukvård, och därmed skapar vi vår egen vårdkris. Vilken del av ett lands budget som sjukvården ska ha i rika länder är en intressant och politisk fråga där vänstern skulle tjäna på en mer initierad debatt. Att vi behöver pengar till fler vårdplatser i Sverige står utom allt rimligt tvivel – men exakt hur dyra behandlingar det är rimligt att bekosta när samma pengar hade kunnat göra större nytta för folkhälsan på andra sätt är en känslig fråga som många av det senaste decenniets proteströrelser har duckat när vi har fokuserat på behovet av att finansiera sjukhusvård och primärvård. Ett avsnitt ägnas också frågan om kostnadsutvecklingen för läkemedel, där läkemedelsbolagens egenreglering av marknadsföring gång på gång har visat sig otillräcklig.
Nilsson ställer sig utanför vänstern genom att kritisera vänstern, till exempel allmänläkarna i Spanien, för att vara emot privat vård. Hon hävdar genom exemplet Nederländerna att privat vård inte behöver innebära riskkapitalvård, som utfallet har blivit i Sverige. Sjukvårdens inneboende fördyring kan enligt författaren inte skyllas på marknaden utan på Baumoleffekten (produktivitetsökning i yrken som bygger på direkt mänskligt arbete är inte lika stor som i ekonomin i övrigt) och läkares egen förmåga att driva efterfrågan. Att samhällen som har utmanat marknaden och kapitalismen i grunden har lyckats göra nödvändiga satsningar på preventiv vård och ett primärvårdsbaserat sjukvårdssystem kommer inte fram i boken som fokuserar på västeuropeiska länder. Jag saknar ett mer djupgående ifrågasättande av de ramar som sjukvården ges, att vi i den vårdpolitiska debatten kan ta ett steg tillbaka, lyfta blicken och se att det faktiskt är möjligt att organisera samhället för att främja folkhälsa och balans med naturen istället för ekonomisk tillväxt och snäva budgetramar för sjukvården. Jag hade också önskat tydligare notsystem så att man kunde följa referenserna. Att motståndare till privat vård har en förenklad analys är en känga som möjligen riktas även mot redaktionen för detta nummer av Samhällskroppen. Trots det rekommenderas boken då den som helhet är både allmänbildande, intressant och fylld med argument för en socialistisk vårdpolitik.
Reflektion från boksamtal med 12 mars i 2026, i Göteborg
Under ett boksamtal med författaren som organiserades av Svensk Förening för Allmänmedicin var en majoritet av deltagarna allmänläkare, men politiker, regionansvariga och tjänstemän fanns också på plats.I samtalet med kollegor var det få som kritiserade privatisering eller möjligheten att göra vinst inom vården. Fokus var arbetsbelastning, press på tillgänglighet, kontinuitet och produktion, och hur vi löser alltihopa med bevarad kvalitet. Det råder en tydlig neutral hållning när det gäller att positionera sig politiskt i sjukvårdsdebatten. Läkare verkar inte redo för detta. Denna inställning genomsyrade hela samtalet. Oviljan att prata om att allt fler privata företag öppnar inom sjukvården i hela landet, att 15 % av svenskarna har en sjukvårdsförsäkring och att den siffran bara ökar, att primärvården är underfinansierad, att avdelningar på sjukhus läggs ner, att antalet vårdplatser minskar och att ojämlikheten ökar, etc, men samtidigt inte relatera detta till den radikala högerpolitik som nu förs är som att inte nämna elefanten i rummet. Denna politik har försvagat välfärdsstaten, de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare. Min korta intervention om behovet av att politisera läkarkåren som ett sätt att ta makt över sjukvårdens framtid blev avbruten av en tjänsteman i panelen.Och sedan blev det tyst. Den tystnaden var symptomatiskt för hur svårt det är för vårdpersonal i Sverige att agera och organisera sig med syfte att arbeta för att ett annat sorts hälsosystem är möjligt.
Sunera Sadicali, allmänläkare