I Madrid 2012 ägde stora protester rum, kallade Marea Blanca. De lyckades tillfälligt stoppa privatiseringen av den offentliga sjukvården och planerna på att lägga ut sjukhus och vårdcentraler på entreprenad. Samtidigt har privatiseringarna i min hemstad Borås, inte mött något motstånd alls. Den här artikeln ställer erfarenheten av de massiva mobiliseringarna i Madrid mot den i praktiken obefintliga sociala och professionella motståndskraften i Sverige.
När jag kom till Sverige 2015 förvånades jag över bristen på protester i Borås med omnejd. Vårdcentralen i Viskafors gick från offentlig till privat drift utan större reaktioner. Beslutet motiverades med läkarbrist som, enligt Närhälsan, hade försämrat vårdens kvalitet. En privat aktör kom och ”räddade” vårdcentralen från nedläggning (1). Sedan dess har fem nya privata vårdcentraler öppnat bara i Borås tätort.
I Sverige kostar privata vårdcentraler lika mycket för patienten som offentliga. Många tolkar det som att tjänsterna är likvärdiga. Flera kollegor menar att privata vårdcentraler erbjuder samma vård. ”Privata är mer effektiva och bättre på bemötande”, är upplevelsen. Med tiden insåg jag att den politiska medvetenheten inom vården är begränsad. Frågan uppfattas ofta som irrelevant. Diskussioner om politik är i stort sett tabu på svenska arbetsplatser.
Jag anlände till Borås fyra år efter 15M-rörelsen (2) som var en serie av fredliga demonstrationer i Spanien maj 2011, mot den ekonomiska krisen, arbetslösheten och politisk korruption som baserades på idéer om direkt demokrati. Jag hade själv deltagit aktivt i protesterna mot privatiseringen av sjukvården i Madrid 2012. I slutet av november det året beslutade den regionala regeringen att privatisera sex offentliga sjukhus och 27 vårdcentraler i ett svep. Det handlade om en omfattande affär inom sjukvården.
Reaktionen kom snabbt. Vårdpersonal, grannskapsföreningar, patientorganisationer, fackförbund, politiker och andra kollektiv organiserade sig i över 14 månader. Målet var att stoppa privatiseringen och nedmonteringen av den offentliga vården. Strejken 2012 i Madrid beslutades efter möten och församlingar mellan vårdpersonal och fackliga representanter på sjukhus och inom vårdens organisationer (AFEM: Madrid läkarorganisation). Flera strejkdagar organiserades i slutet av november (26–27 nov) och början av december och följdes av stora demonstrationer inom rörelsen Marea Blanca. Tiotusentals vårdanställda deltog och omkring 40 000 läkarbesök ställdes in, samtidigt som protesterna växte till en av de viktigaste mobiliseringarna till försvar för den offentliga sjukvården i Madrid. För första gången i modern tid samlades läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, administrativ personal och allmänhet i en bred solidarisk rörelse. Det blev en allians som utmanade en privatiseringsprocess som pågått sedan 1990-talet.
Jag minns hur vi i december 2012 stoppade verksamheter och ockuperade vårdcentraler och sjukhus. Jag minns de oändliga stormötena och de fulla gatorna. Miljoner människor gick ut med ett tydligt syfte: att försvara en universell offentlig sjukvård som garanterade vård för hela befolkningen.
Den offentliga vården var en gemensam tillgång att skydda som representerar omsorg om livet och de mest sårbara. I det offentliga utvecklas vården för det gemensammas bästa. Vården är ingen vara på en marknad där företag förvandlar liv till vinst.
På Läkarfacket i Madrid hölls massmöten för att utarbeta strategier. Vi var övertygade om att kollektiv uthållighet kunde stoppa övergreppet på vården. ”Sjukvården är inte till salu”, upprepade vi. Känslan av enhet var starkt mobiliserande. Den påminde oss om varför vi valt yrket. Den tydliggjorde vad rätten till hälsa innebär. Medicinsk etik står i direkt konflikt med marknadslogik när den ges företräde framför behov och solidaritet. Privatiseringen var ingen teknisk reform. Den var ett hot mot jämlikhet och värdig vård.
Marea Blanca blev en kollektiv politisering för många yrkesverksamma. Vi blev medvetna om den kraft som uppstår när man organiserar sig kring ett tydligt mål: att återta det offentliga. Vi visste att en medveten försvagning av den offentliga vården öppnade utrymme för privata sektorns expansion, vars primära mål inte är att prioritera de mest komplexa eller sårbara patienterna, utan att skapa lönsamhet. ”Hälsa är ingen affär”, stod det på plakaten. Och det är just därför den har blivit så lukrativ.
Den kraftfulla reaktionen i samhället berodde också på hur öppet och tydligt processen drevs igenom. Den var omöjlig att inte se. Även personer som inte var motståndare till den privata sektorn i övrigt drog en tydlig gräns: det offentliga skulle inte privatiseras. Denna gemensamma nämnare möjliggjorde en bred rörelse.
Protesterna stoppade privatiseringen genom domstolsbeslut 2013 och 2014. Processen kulminerade med att regionens sjukvårdsdirektör avgick. Samtidigt upphävdes den universella rätten till vård genom en lag som uteslöt papperslösa migranter (Real Decreto-Ley 16/2012). Som svar uppstod plattformen Yo Sí Sanidad Universal (3). Genom civil olydnad försvarade den jämlik vård som grundprincip.
Marea Blanca upphörde inte efter dessa segrar. Den fortsatte mobilisera 2014 och fick ny kraft efter pandemin, med demonstrationer i Madrid och andra regioner mot nedskärningar, växande vårdköer och en försvagad primärvård. I maj 2025 gick över 200 000 personer åter ut på Madrids gator, och nyligen i februari 2026 demonstrerade tiotusentals igen mot den avsiktliga urholkningen av den offentliga vården (4).
Marea Blanca lever fortfarande, men kampen sker nu mot en stärkt nyliberal politik i Spanien och Europa, stödd av fascismens återkomst på europeisk nivå. Det är svåra tider för försvarandet av det offentliga och det gemensamma, för en horisont där vårdtjänster ska stå i centrum för samhället och inte marknaden. Lågan måste fortsätta brinna, Plattformen mot privatisering (5) står kvar, och medborgarrörelserna fortsätter uthålligt kampen för ett värdigt liv.
I kontrast till Spanien visar den svenska kontexten en tyst privatisering. Den kamoufleras av lika patientavgifter och en upplevelse av likvärdighet och effektivitet. Tystnadskulturen och neutralitetsprincipen inom hälso- och sjukvården i Sverige försvårar den politiska debatten inom vårt yrke.
I november 2024 infördes journalsystemet ”Millenium” i Västra Götalandsregionen. Riskerna för patientsäkerheten och arbetsmiljö blev snabbt uppenbara och ledde till protester, flera ur vårdpersonalen kritiserade ledningen och samlades framför Borås sjukhus. Det var ett kort ögonblick av mobilisering kring en konkret fråga. Avtalet sades upp och arbetet fortsatte som vanligt. Men de strukturella förändringarna inom vården väcker inte samma känsla av akut hot. Den dominerande professionella kulturen betonar politisk neutralitet. Det finns få forum för att diskutera hälso- och sjukvårdspolitik på arbetsplatsen. Fokus ligger oftare på arbetsvillkor än på systemets utformning. Nedmonteringen är gradvis och mindre synlig.
Den ekonomiska krisen, arbetslöshet och politisk korruption låg bakom flera mobiliseringar mellan 2011 och 2014 i Spanien med massdemonstrationer i hela landet. Marea Blanca var ett exempel på detta, ett annat var Marea Verde (Gröna flödet)som mobiliserade mot nedmonteringen av utbildningväsendet och Marea Violeta var en feministisk mobilisering.. Det var i denna kontext av missnöje som gräsrotsorganisationer lyckades mobilisera stora delar av befolkningen. Att prata om politik och levnadsvillkor är dessutom mycket vanligt på arbetsplatser i Spanien. Inom vårdsektorn har den ökande arbetsosäkerheten, tillsammans med nedmonteringen av den offentliga vården, lett till ett politiskt uppvaknande både bland vårdpersonal och i befolkningen.
Erfarenheten från Madrid visar styrkan i professionell och medborgarledd mobilisering. Den visar att det går att stoppa privatiseringsprocesser och försvara principer som universalitet, jämlikhet och kontinuitet. Hälsa kan inte vara en affär. Att försvara det offentliga är inte en slogan. Det är ett kliniskt och socialt ansvar.
Referenser:
1. Undanhöll fakta om Viskafors VC – Borås Tidning
2. Beyond the Square: The Legacy of the 15M Movement
3. Yo Sí Sanidad Universal: Quiénes somos | Yo Sí Sanidad Universal
4. Tiotusentals demonstrerar i Madrid mot privatisering av sjukvården: Tens of thousands protest in Madrid against healthcare privatisation
5. Coordinadora Antiprivatización de la Sanidad – casestatal.org