ADHD som handelsvara, etiska brister i privat vård och hur marknaden formar diagnostiken

Utförsäljningen av välfärden har antagit många skepnader sedan begynnelsen under 90-talet. Vi har nu en vård där lönsamhet, istället för solidaritet, utgör grunden för prioriteringarna. Patientens vårdbehov blir till inkomster och utgifter. Risken med detta är att vården som ges anpassas med lönsamhet som mål. Ett av dagens mer besynnerliga uttryck för hur kommodifieringen av vården påverkar insatserna är monetäriseringen av neuropsykiatriska diagnoser. Inga andra psykiatriska diagnoser marknadsförs på samma sätt som ADHD. ”Har du eller någon du känner svårt att planera din vardag?” ”Upptäck om du har ADHD, vårt test tar 5 minuter, gratis bedömning” ”Ingen remiss, ingen väntetid, boka idag för gratis konsultation”. Därpå följer paketpris för att gå vidare med en utredning. Produkten som vi ska betala för är utredningen och behandlingen  av ADHD men det är de facto diagnosen som marknadsförs. Hur kunde det bli så?

Problemen i den offentliga vården med årslånga köer för utredning av neuropsykiatrisk funktion, särskilt inom barn- och ungdomspsykiatrin, har genererat många rubriker. Två års väntetid kan utgöra en tredjedel av ett barns liv och problemen i skolan, i familjen och med jämnåriga hinner hopa sig i väntan på utredning. Många gånger väntar skolan på ett utlåtande för att vägleda insatserna även om skollagen inte kräver fastställd diagnos för att få tillgång till anpassningar i skolmiljön. Problemen med köerna är-, och har varit omfattande, ibland med tragiska konsekvenser och köerna har varit mycket svåra att få bukt med. Inflödet av ärenden med frågeställning kring neuropsykiatrisk funktion har ökat i takt med att ytlig kännedom om psykiatriska tillstånd har blivit allmängods ute i samhället. Samtidigt har resurser till vården inte matchat den ökade efterfrågan och verksamheter kämpar med att hitta ett sätt att mer effektivt organisera sig. I kombination med New Public Management som beviljar medel efter rapporterade åtgärder, finns det god grogrund för privatisering av vårdförloppet kring utredning av neuropsykiatrisk funktion. De offentligt drivna öppenvårdspsykiatriska mottagningarna har flera gånger tvingats köpa utredningar via externa utredningsföretag i privat regi för att få tillfälliga lättnader i sina årslånga köer. På så vis har omfattande skattemedel slussats via öppenvården till de privata aktörerna som i sin tur tar ut vinster till bolagsägare och urholkar de offentliga mottagningarnas ekonomi ytterligare.

Det marknadstillvända sättet som man har valt att hantera problemet med köer på, har gett upphov till nya bekymmer. Privata företag utan avtal med regioner har sett en öppning att erbjuda utredningar som patienten bekostar helt själv. De kan kosta upp emot 35000 kronor, bara för att få svar på om patienten har ADHD eller ej. För att få differentialdiagnostiska överväganden, alltså andra samvarierande diagnoser, kan det kosta extra. Behandlingen kostar ytterligare mer och utgörs inte bara av en engångskostnad utan en löpande kostnad för medicinering, uppföljning och återbesök. Mer flagranta exempel på privata aktörers jakt på ekonomisk vinst är marknadsföring som erbjuder familjerabatt om fler i familjen utreds samtidigt, det klassiska 2 för 1, eller löften om diagnos efter 5 minuters konsultation, för att ge några exempel. Det är inte svårt att ifrågasätta etiken i hur denna vården marknadsförs och i förlängningen bedrivs. På Regeringskansliets hemsida kan läsas att den privata vården relaterad till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska undersökas enligt beslut från sittande socialminister Jakob Forssmed (KD) från den 18 mars 2025. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har under 2025 fått i uppdrag att kartlägga och analysera risker och nytta med rådande former av privat finansierad vård samt dess konsekvenser för individer och sjukvårdssystemet i stort. När en regering bestående av moderater, kristdemokrater och liberaler ifrågasätter privatiseringens konsekvenser får man anta att situationen är allvarlig. Samtidigt har Inspektionen för vård och omsorg (IVO) granskat befintliga företags verksamheter under föregående år och hittat omfattande brister hos flera vårdgivare över hela landet. I ett av ärendena har IVO alldeles nyligen stängt ner en verksamhet med omedelbar verkan, trots att denna överklagat till förvaltningsrätten. Ärendet kan förhoppningsvis staka ut en väg för andra privata aktörer att inte låta vinstintresse urholka kvaliteten på vården.

Alla aktörer uppvisar naturligtvis inte lika stora brister, men även mer välfungerande privata utredningsföretag orsakar svårigheter. Efter fastställd diagnos är kostnaden för att fortsätta i privat vård alldeles för hög för många. Det är inte ovanligt att utredningen finansieras av privatlån som utredningsföretagen har samarbete med och att patienten saknar medel för vidare behandling privat. Många söker sig då till den offentliga vården för behandling. Patienter och personal vittnar om att diagnosen ofta omprövas vid övertag till offentlig vård och det finns då en uppenbar risk att personalen i den offentliga vården gör en annan bedömning och nekar patienten vård. Från regionernas håll ser man kritiskt på de privata bolagen som i hög takt producerar diagnoser som sedan bollas över till öppenvården att behandla. Kön till utredning har minskat men kön till behandling vuxit. Ibland kan patienterna till och med beskyllas för att köpa en diagnos. Individen drabbas och problemet individualiseras när det i själva verket är den struktur som marknadspolitiken har byggt upp kring utredning och vård av ADHD-diagnoser som bär ansvaret, i ohelig allians med de privata bolagens vinstintressen. Diagnosinflation är vid det här laget ett välkänt begrepp. Kvaliteten på diagnoserna som ställs har alltså börjat ifrågasättas. En ADHD-utredning handlar i grund och botten inte om att fastställa huruvida personen har en diagnos eller inte,  utan om att göra en beskrivning av hur individen fungerar i vissa avseenden samt att ta fram användbara rekommendationer om anpassningar och förändringar för att hjälpa personen i sin vardag. Ju bättre detta arbete görs desto större är sannolikheten att fler kan bli av med sina diagnoser i framtiden, vilket i sig skulle utgöra god vård. Detta är inte ekonomiskt lukrativt i ersättningsmodellen för privata ADHD-utredningar eller något som låter sig göras utan en gedigen utredning och bedömning av insamlat material. Insamlat material bör åtminstone utgöras av en klinisk intervju avseende aktuella svårigheter, anamnes, anhörigintervju och en kognitiv bedömning. En utredning syftar också till att utesluta andra möjliga förklaringar till de aktuella svårigheterna. Det finns en föreställning om att psykiatriska diagnoser är kategoriskt välavgränsade syndrom i fenotyp och etiologisk bemärkelse men så är inte fallet. Psykiatriska diagnoser är symtombeskrivningar men innehåller ingen information om egentlig orsak även om hypoteser finns. Många psykiatriska tillstånd har dessutom ett avsevärt genetiskt överlapp. Komorbiditet är således mer sannolikt än osannolikt. Psykiatriska diagnoser har alltså ett betydande etiologiskt och funktionellt överlapp, till exempel ADHD och emotionellt instabilt personlighetssyndrom i aktivitets- och uppmärksamhetssvårigheter och emotionsregleringsvårigheter. Detta rimmar illa med att plocka ut en diagnos eller ett enskilt vårdförlopp som ADHD för privatisering och dessutom tillåta aktörer ta extra betalt för differentialdiagnostiska överväganden.
Komplexa psykiatriska bedömningar låter sig alltså svårligen omsättas till en vinstdrivande verksamhet utan kvalitetssänkande förenklingar där resultatet blir kliniskt irrelevanta generaliseringar och i värsta fall patientosäkra omhändertaganden.