Många är vi nog lite skamsna inför våra begär efter viktnedgångsmedicin. År eller årtionden av misslyckade försök att gå ner i vikt. En känsla av att spä på utseendefixering och hälsofarliga kroppsideal. En tveksamhet inför okända privata digitala vårdgivare och ett läkemedel som inte har högkostnadsskydd.
Vi gör veckor av research, blir experter på olika ”glp-1:or”, som de kallas i dolda grupper på sociala medier. Grupper där folk delar med sig av framgångar, misslyckanden, motstridiga känslor och ibland det faktum att de inte berättar för någon att de tar medicinerna, inte ens för sin partner eller sambo.
Några av de vanligaste frågorna och reflektionerna handlar om vilken vårdgivare man ska vända sig till. Skriver de offentliga vårdcentralerna ut? Hur är det med den här privata digitala hälsocentralen? Och de som specialiserat sig på viktmedicin? Vilka erbjuder klick (det vill säga att ta en mindre del av dosen i den förfyllda sprutan)? Vilka har vanlig patientavgift och vilka har abonnemang? Hur mycket kostar läkemedlet? Hur funkar verkningsmekanismerna? Vilka blodprov tar man innan man börjar?
Jag funderar i månader, drar nytta av bekantas användning och erfarenheter. Läser på. Hela FASS för vårdpersonal för flera av läkemedlen. Ett par peer-review artiklar om effekter och uppföljning. Någon artikel om vad som händer när man slutar. Beprövade erfarenheter i sociala medier av att gå på lågdos efter uppnådd målvikt.
Min research fångas upp av algoritmerna och jag får dagligen reklam från olika privata vårdgivare online som skriver ut dessa läkemedel. Jag går in och testar att fylla i formulären på ett par hemsidor, men stänger alltid ner när jag når steget med bank-identifiering.
Till slut tar jag mod till mig, en söndagsmorgon fyller i frågorna på en av alla hemsidor, den som i gruppen på Facebook beskrivs som: ”utan abonnemang, får klicka” – Blodtrycksdoktorn. Vikt, längd, tidigare sjukdomar och medicinering. Vilket läkemedel jag önskar få utskrivet. Halvkroppsfoto, bank-id och sen swisha 100 kr. 30 minuter senare har jag ett SMS med en länk till ”Mina sidor” där jag fått veta att jag fått Wegovy utskrivet. Några raders information och en uppmaning att höra av mig igen i god tid innan jag behöver nästa recept. Inga blodprov, ingen information om biverkningar att vara uppmärksam på.
Jag har ändå uppfattat att det vore klokt att ta några blodprov innan. Så jag letar runt på mina sidor efter en chat-funktion eller liknande för att fråga om inte det behövs. Ingenstans går det att hitta. Mitt ärende (som jag påbörjade ca 1 h tidigare) är avslutat och enda kontaktinformationen är till en företagsmejl. För att komma i kontakt med medicinsk personal behöver jag starta ett nytt ärende, jag gör så. Bank-id och sen Swish, igen?! 100 kr för att fråga läkaren, som för 15 minuter sedan skrivit ut ett läkemedel till mig, en uppföljande fråga. Jag frågar ändå, börjar nu bli lite nyfiken på systemet.
Ger det företaget 100 extra kronor? Eller är det en vårdgivare med ett avtal med någon region som gör att dessa ”läkarbesök” ger ersättning? Jag googlar och googlar, ingenstans kan jag hitta om detta är ett företag med regionavtal. Ett par veckor senare ser jag en sammanställning av utomlänstaxan – den som gör det möjligt för nätvårdgivare att få ersättning av det offentliga via kryphål i ersättningssystemet. Blodtrycksdoktorn har fakturerat det offentliga 54 265 400 kr för obesitasvård under 2025(1).
Svaret på min fråga till vårdgivaren tar lite längre tid än receptet, men några timmar senare på söndagseftermiddagen får jag till svar att företaget följer de krav som Läkemedelsverket satt upp, och de kräver inte några blodprov. Meddelandet avslutas med att om jag får problem uppmanas jag uppsöka en ”fysisk vårdcentral”.
Läkemedlet jag fick utskrivet heter Wegovy och tillverkas av den danska jätten Novo Nordisk. Resultaten för företaget har sett dystra ut senaste året men för att ge perspektiv är det fortfarande värderat på nivåer som gör att hela Danmarks ekonomi påverkas av dess marknadsvärde(2).
Jag tror få tvivlar på effekten av de nya läkemedlen. De verkar dessutom inte bara påverka diabetes och vikt utan ha fler positiva hälsoeffekter. Långsiktiga effekter och biverkningar vet vi ännu lite om, samt om behandlingen måste vara livslång. Sådan forskning kommer vi inte att missa, inte minst är företagen bakom läkemedlen väldigt intresserade av sådana studier.
Däremot vet vi väldigt lite om hur dessa läkemedel och vårdgivare påverkar vårt hälso- och sjukvårdssystem, hur resurser fördelas och hur jämlikheten i tillgång till vård, och förlängningen hälsa, påverkas. Hur påverkas patientsäkerheten och de medicinska riskerna av förskrivning efter skriftligt svar på 10 frågor? Hur påverkas vår compliance och vårt förtroende för vården när vi saknar ansikte på vår läkare? Hur påverkas läkaren av att det närmaste ansikte de ser är foto med halvkroppsbilder och en körkortsbild? Hur påverkas deras arbetsmiljö av att skriva recept på löpande band på helgerna?
Kanske är det vår skam som gör att vi inte ställer fler av dessa frågor offentligt. Som gör oss tysta, och i tystnaden får företagen verka ostört. De slipper granskning, slipper krav på transparens, patientsäkerhet och medicinsk uppföljning. Och i det vakuumet växer en privat vårdmodell fram där läkemedel skrivs ut på löpande band, där ansvar för biverkningar skjuts över på den fysiska vården – som inte varit delaktig i beslutet.
Kanske är det inte bara våra kroppar som förändras. På köpet kanske även vår relation till vården och till läkaren. Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Kanske är en av de stora frågorna inte hur mycket vikt vi kan förlora, utan hur mycket av vår tillit till vården, offentliga resurser, jämlikhet och vår mänsklighet vi riskerar att förlora på vägen.
Källor:
1. https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/digitalisering/obesitas-tar-taten-i-utomlanstaxan/
2. https://www.di.se/live/svaghet-for-novo-nordisk-tynger-danmarks-tillvaxtutsikter/